Om Bellman varit artist och låtskrivare i dagens Sverige hade han troligtvis skrivit om oss vanliga invånare. På liknande vis, som han då gjorde under sin levnad på 1700-talet. Vilket befästs av att Carl Michael Bellman förra året postumt erhöll Grönköpings Gilles stora pris för år 2016. Med prismotiveringen: ”Han var sin tids Bob Dylan”.
Carl Michael Bellman var underhållaren framför andra i 1700-talets Stockholm. Ungdomsglädje, livsberusning och diktarbegåvning hade fört honom bort från en stadgad ämbetsmannabana och den sociala miljö där han först hörde hemma. Hans visor sjöngs och spreds som skillingtryck över hela landet. Ekonomiskt gav de dock skralt utbyte. Jagad av fordringsägare hade han en ständig press på sig att skapa nya visor – att tillfredsställa publiken.
Om sig själv var han märkligt tystlåten. Hans personlighet kan dock anas i hans verk, som i ungdomsdikterna där han tolkar inte bara sin livslust. Där finns också dödsmedvetande och tungsinne, ibland dövade av brännvinstörsten. En infektionssjukdom band honom periodvis vid sjuksängen. Den tidiga dikten ”Frossan” tolkar dödsskräcken, rädslan för att ha hamnat utanför människoringen, utanför dryckesbrödernas gemenskap. Hans livsöde fick en tragisk final i kontrast till den livsglädje och tröst han skänkt både samtid och eftervärld.
Baksidestexten till Leifs bok (se under fliken Böcker) Carl Michael Bellman – en biografi talar om att boken bygger på de dokument som finns om hans liv, officiella och privata. Tonvikten ligger vid det i hans dikt som leder in mot personligheten. Det mesta av allt detta bärs upp av musik och bakom texterna lyssnar vi till Bellmans röst. Boken är rikt illustrerad.
