I Sekelskiftsporträtt – 1900 från 2015, skriver Leif Landen om tiden kring förra sekelskiftet och inte bara om samma konstnärer som Nationalmuséet Jamtli belyser utan också utländska konstnärer och författare. Utställningen pågår och varar till april 2020.
1800-talets sista decennier var en tid av radikal utveckling i konstens Norden. Unga konstnärer tröttnade på den konservativa atmosfären vid konstakademierna där historiemåleriet värderades högst. En efter en sökte sig flera av de mest begåvade eleverna utomlands, i de flesta fall till Frankrike och Paris. Här upplevde man plötsligt frihet. Inte minst genom att kvinnliga konstnärer mötte långt bättre villkor i Paris än hemma i Norden. Eva Bonnier och Harriet Backer var framträdande bland skandinaverna. Långt borta från historiemåleriets artificiella bildvärld kunde man istället rikta blicken mot verkligheten, för att måla denna med samma inlevelse och allvar.
Omkring 1890 började man efterlysa en mer tydligt nationell nordisk konst. Röster höjdes för att få konstnärerna att återvända hem, för att måla de egna länderna på ett sätt som uttryckte deras särart. I Sverige kan man beskriva utvecklingen som om man gick från gryning och dagsljus till skymning och kvällsljus. Främst inom landskapsmåleriet men på sätt och vis även inom porträttmåleriet som blev mer introvert.
Utställningen avrundas med en serie skymningsmotiv. Från interiörer med umgänge runt bord med levande ljus, till Eugène Janssons suggestiva vyer från Stockholm. Litteraturen var nu som tidigare en viktig ingång till bildkonsten. I Sverige rörde sig till exempel Strindberg i staden på ett sätt som för tankarna till Charles Baudelaire och Émile Zola. Staden rymde snart sin egen mytologi som tillsammans med att läsarens respektive betraktarens fantasi bereddes större inflytande gjorde bilder som den här till starka och närmast dramatiska upplevelser trots att ingenting utspelar sig i dem – ett folktomt stadsrum som bildar scen för betraktarens fantasi.
