”I regard the theatre as the greatest of all art forms, the most immediate way in which a human being can share with another the sense of what it is to be a human being” – Oscar Wilde

I Teaterdiktare – tradition och förnyelse, tecknas ett antal författare som verkat från 1700-talet och fram till vår tid. De har skrivit teaterpjäser men också romaner, poesi, i några fall musik.  Avsikten har varit att teckna en helhetsbild, därför ges även biografiska inslag. De flesta behandlade skådespelen finns fortfarande på teatrarnas repertoar och visar i tragedi, komedi eller fars fram mångskiftande karaktärer.  Alla tecknar sin tids samhällen, visar fram konflikter och motsättningar, ofta tar de upp väsentliga problem, ger kritik av det som brister.

Det gäller även 1700-talets skribenter, som Beaumarchais och Sheridan vilka båda själva var aktivt engagerade i sin tids politik., liksom Goethe var det i det lilla furstendöme där han verkade. Under 1800-talets senare hälft riktade Offenbach i sina komedier och opera comiques satir mot klasskillnader, spekulation och militarism. Två senare författare, Pirandello och Brecht för fram filosofiska resonemang.  Den förre prövar att upphäva gränsen mellan verklighet och dikt, mellan skådespelare och publik  i Sei personnagi in cerca d´autore.  Brecht för fram Marx´ idéer om en total omvandling av samhället. Hans Kuhle Vampe predikar kommunismens budskap om en världsrevolution. De flesta pjäserna här redovisade är mindre kontroversiella och ett antal har fått en status av klassiker.