Frigörelse

av: Leif Landen

 

”De två första novellerna i Leif Landens Frigörelse, skildrar helt modernt två gestalter besatta av revolution, ”kamp mot tyranniet”, världsomvandling” och hur man i den kampen själv går vilse och utvecklas till tyrann.
Den tredje långa novellen, blir en parafras på den grekiska legenden om Alexanders möte med Diogenes i tunnan, filosofen som söker absolut frihet. Den novellen är spännande, också den starkaste, ger anledning till många tankar.” -Hans Möller-.

 

Valen och Mario hör samtiden till, de börjar som revolutionärer med avsikt att stöpa om de samhällen de lever i. Valen går genom en utveckling orsakad av kriget, blir en patriot som vill skapa ordning med maktens instrument. Mario är radikalare och avviker inte från åsikter men misslyckas också han, får vika i det virrvarr av krafter som vill nå makten. Individuell frihet är ledstjärnan för filosofen Diogenes.

Han lever i en tid lika orolig som de föregåendes men vill äga sin egen frihet, en frihet han vill att alla ska kunna ta del av, sökare och filosof som han är.

 

De två första novellerna skildrar helt modernt två gestalter besatta av revolution

exempel från boken

Diogenes bländades fortfarande av det starka solskenet. Då han knuffades fram mot ringen föll han till marken och skrapade ansiktet mot det sträva gruset. Han hade aldrig varit tung eftersom hans diet inte tillät honom några utsvävningar och nu lyfte den hårdhänte fångvaktaren upp honom som ett lindebarn genom att fatta tag i två flikar av livklädnaden. Han placerades sedan uppe i ringen.

– Här har du en myggviktare, ropade han.

De övriga vakterna stod runt upphöjningen. Längre bort låg en annan fånge hopkrupen.

– Om ni visar vad ni kan ska det bli pris, flinade vakten.

Mannen som låg där hade redan blivit slagen. Diogenes kunde inte urskilja hans ansikte som den andre höll händerna för. Vakterna kastade dem mot varandra som bollar. Då de föll på nytt hamnade Diogenes mjukt över den andre som var en stor och kraftig karl och alldeles inpå kände han igen Kallimachos fast dennes ansikte liksom hans eget blödde ymnigt. Där de låg stirrade de på varandra. Kallimachos utan att känna igen Diogenes som försökte säga hans namn. Vakterna skränade och Diogenes kröp över Kallimachos och fäktade med armarna som om han ville angripa honom med slag, men vännen låg nu alldeles still.

KÖP PÅ Adlibris – 131 krKÖP PÅ Bokus – 147 kr
asdasd