Döttrar

Jag ser på honom som ligger bredvid mig på nätterna. Jag smeker hans kropp men jag väntar aldrig på under, jag tror inte att han ska förvandlas till en sol som förtär mig inifrån. Han förblir ett svagt milt silvervitt sken, en reflex av någonting långt borta som ibland kan skänka en sval tillfredsställelse.

På mornarna står vi upp och sitter mitt emot varandra och han räcker mig förstrött sockret, hans händer lyser vita, likgiltiga. Han far iväg till sitt arbete där han sitter instängd i sitt bås hela dagen och idisslar siffror, vilket han likväl aldrig talar om eftersom han inte vill vara en man i karriären utan en vid sidan om. Ja, jag ser aldrig en bok i hans hand hemma hos oss och i frukosttidningen där läser han bara det lätta godset. Politiken betraktar han med en min som antyder överseende eller nedlåtenhet. Det tycker jag om hos honom, ja det fyller mig med en känsla av välbehag att se hans liknöjdhet i dessa ting. Vad skulle sådana intressen tjäna till, de skulle endast fläcka vårt förhållande.

Jag minns med obehag min fars politiska passioner, hans eviga diskuterande, den ständiga nyhetsmanin som om varje litet udda budskap genom etern skulle ha kunnat förändra mänsklighetens möjligheter och jag fick också höra mina föräldrar diskutera sådana ting och då tycktes det gälla liv eller död eller åtminstone var de två schackspelare som bevakade utvecklingen och varandra och väntade på sista draget. Jag kommer väl ihåg min far, han som ständig tuggade om. Det han sagt nöjde han sig inte med, det måste upprepas, ibland som i triumf, alltid lika säker på sin sak. Döttrar skall älska sina fäder, det visste jag och levde under det trycket. Min mor talade ofta om sin kärlek till honom, hon menade kanske uppriktigt, trodde väl på det, men det kändes också som en formel för hennes existensberättigande, alltmer slappt upprepad med åren medan jag skämdes både över henne och över mig själv. Hon hade i alla fall något stort att se tillbaka på. Vad har jag?